Äs-besök idag
Vilken lättnad! Fick en tid i måndags att jag skulle besöka äs på torsdag (alltså idag). Mamma hade hört av sig och vi fick respons jättefort ju. Så skönt!
Har haft världens dödsångest i början av veckan. Har trott att mamma eller jag ska dö. Har varit helt gråtfärdig och orolig. Låter kanske inte så normalt men jag tror maten är faktorn varför jag känt så. Varför jag inte tillfredställer kroppens behov av näring :S
Jag är så sjukt trött på alla tankar och osäkerheten kring maten om hur mycket man bör äta osv. Innerst inne vet jag såklart vad som är normalportion osv, men tankarna gör en förvirrad och det är lätt att hamna på andra spår.
Och det gick bra idag. Kändes skönt att få dela lite av mina tankar till min gamla psykolog och jag hade verkligen längtat till att få ställa tankarna mot väggen.
Vi skrev ett matschema så nu har mina onda tankar inte en chans att säga att det är för mycket mat på tallriken. Psykologen tyckte att jag åt för lite och tränade för mycket. Kan hålla med, jag borde kunna unna mig mer än vad jag gör idag, både mat och vila. Synd att det är rädslorna som sätter stopp för det.
Men med det nya matschemat känns det nästan som en spark i baken. En ny start liksom. Faktiskt är jag taggad på att äta. Dock vet man ju att det kan ske drastiska ändringar. Man vet aldrig när nästa gång tankarna spjärnar emot. Men skönt att mamma och pappa, vissa vänner och Gud står vid ens sida.
Är redan trött på att vara smalare. Känns som jag var mer levande när jag var några kilo tyngre. Min rumpa har försvunnit helt och jag tappar känseln om jag sitter för länge. Dessutom har jag ju ingen energi kvar. Allt blir så självcentrerat kring maten. Kom på mig själv att jag satt och kollade på matlagningprogram här om dagen. Satt paralyserat och tittade på bakelser. Det är nästan varningsblinkers på det alltså. Så höll jag på när jag var sjuk och det vill jag verkligen inte bli!
Nej nu ska jag kämpa. Kanske inte världens mest lovande ord, jag tror det kan bli tufft nu i början. Men jag ska göra mitt bästa. Det finns hundra miljarder argument om varför jag inte skulle tillåta mig att äta. Så det är bara att sätta igång nu. Time to eat!
Har haft världens dödsångest i början av veckan. Har trott att mamma eller jag ska dö. Har varit helt gråtfärdig och orolig. Låter kanske inte så normalt men jag tror maten är faktorn varför jag känt så. Varför jag inte tillfredställer kroppens behov av näring :S
Jag är så sjukt trött på alla tankar och osäkerheten kring maten om hur mycket man bör äta osv. Innerst inne vet jag såklart vad som är normalportion osv, men tankarna gör en förvirrad och det är lätt att hamna på andra spår.
Och det gick bra idag. Kändes skönt att få dela lite av mina tankar till min gamla psykolog och jag hade verkligen längtat till att få ställa tankarna mot väggen.
Vi skrev ett matschema så nu har mina onda tankar inte en chans att säga att det är för mycket mat på tallriken. Psykologen tyckte att jag åt för lite och tränade för mycket. Kan hålla med, jag borde kunna unna mig mer än vad jag gör idag, både mat och vila. Synd att det är rädslorna som sätter stopp för det.
Men med det nya matschemat känns det nästan som en spark i baken. En ny start liksom. Faktiskt är jag taggad på att äta. Dock vet man ju att det kan ske drastiska ändringar. Man vet aldrig när nästa gång tankarna spjärnar emot. Men skönt att mamma och pappa, vissa vänner och Gud står vid ens sida.
Är redan trött på att vara smalare. Känns som jag var mer levande när jag var några kilo tyngre. Min rumpa har försvunnit helt och jag tappar känseln om jag sitter för länge. Dessutom har jag ju ingen energi kvar. Allt blir så självcentrerat kring maten. Kom på mig själv att jag satt och kollade på matlagningprogram här om dagen. Satt paralyserat och tittade på bakelser. Det är nästan varningsblinkers på det alltså. Så höll jag på när jag var sjuk och det vill jag verkligen inte bli!
Nej nu ska jag kämpa. Kanske inte världens mest lovande ord, jag tror det kan bli tufft nu i början. Men jag ska göra mitt bästa. Det finns hundra miljarder argument om varför jag inte skulle tillåta mig att äta. Så det är bara att sätta igång nu. Time to eat!
kräftskiva
Åh jag längtar så otroligt mycket till ikväll! Är bjuden på kräftskiva hos en kompis. Paj,kräftor, sallad och annat mumsit bjuds. Dock har många tankar sagt att jag ska hålla igen bara för att kunna tillåta mig att äta mer sen. Men vad är det för sjuka tankar? Vem tänker så mer än anorektiker och andra ätstörda människor? Som tur är har jag ätit ganska bra tycker jag. Även fast jag vet att jag nog håller igen lite så har jag än så länge ätit 3 mål.
Hade disskution med mamma igår och jag öppnade mig lite för henne. Jag sa till henne att det vore bra att besöka äs-enheten igen bara på ett besök liksom. Hon sa att hon skulle skriva till dom. Det känns skönt.
Men innan jag la mig igår fick jag sån ångest att jag mådde illa. Inte för någon mat jag ätit eller så utan för hur jag behandlar min kropp och resultatet som syns. Mamma säger att jag ser magrare ut för varje dag. Vet inte riktigt om jag kan instämma men jag mår förskräckligt dåligt över hur jag behandlar min käraste kropp. Några kilon till och jag få en rad följder av min undervikt. Håret börjar smått trilla av nu. Köpte hårtabletter idag så vi får se om de hjälper nu eller om jag helt enkelt måste tvinga i mig mera mat. Det konstiga är att jag svälter ju inte. Jag är bara inte hungrig och min aptit för man finns inte riktigt. Inte samma gnista som förr...
?Åh det är jobbigt, jag vill inte ha de här problemen. Ångesten som jag hade igår för hur jag behandlar min kropp gjorde mig nästan illamående. Jag var skräckslagen men samtidigt känns det som om jag bankar och slår på en bubbla som är omkring mig, som är hård. Jag kan inte göra någonting, jag flyter bara med mig själv och tankar och mat.
Jag vill ju liksom inte vara riktigt som förut i kroppen. Eller är det ondskan som bestämmer att det inte får vara så? Varför kan jag inte förstå att jag är älskad och duger som jag är? :(
